Javascript DHTML Drop Down Menu Powered by dhtml-menu-builder.com .::: S:t BOTVID :::.




Helige Botvid

Det vi idag vet om Botvid berättas mest utförligt i en skrift som kallas för ”Dresden-manusskriptet” eftersom skriften förvaras i ett bibliotek i staden Dresden i Tyskland. Skriften tillkom någon gång under 1300-talet och den bygger på äldre skrifter från början av 1100-talet.

Förutom Botvidslegenden i ”Dresdenmanus-skriptet” och det vi kan läsa om Sörmland vid Botvids tid är vi hänvisade till vår fantasi när vi vill få en föreställning av den helige Botvids liv. Botvids och hans bror Björn var söner till storbonden Sven och hans hustru Bänkfrida på Hammarby gård i nuvarande norra Botkyrka. Det var en stor gård med många tjänare och livegna. Det är inte särskilt svårt att föreställa sig den unge Botvids liv på Hammarby gård. Det var nog kvällarna efter en lyckad jakt som Botvid tyckte mest om. Jaktlaget samlades då på gården till fest. Det åts och dracks och det berättades. Och det var berättelserna Botvid otåligt väntade på och aldrig blev trött att lyssna till. Några av de yngre storbondesönerna hade varit utomlands, ofta långt borta från hemlandet, några som handelsmän, andra som soldater eller livvakter hos utländska härskare. De berättade om främmande länder och folk, om andra folks seder och bruk, om exotiska växter och djur. Allt detta eggade Botvids fantasi som lät honom ströva omkring på basarer, dra ut i krig, delta i strider som naturligtvis alltid slutade med seger. Och Botvid beundrade dem som kunde visa upp ärr efter svärd, spjut och pil. Uppmärksamt följde han diskussionerna om handel och politik, religion och framtid och med intresse lyssnade han till de vuxnas argument för och emot asatro och den nya religionen, kristendomen. – Vilka kvällar!

Botvid drömde om att resa ut i världen och för honom var det självklart att han skulle ge sig i väg så snart han bara fick tillfälle. Men än så länge var han för ung, sade hans föräldrar. Först borde han lära sig alt en storbonde måste veta och kunna för att senare tillsammans med brodern Björn kunna sköta Hammarby gård. Det var lyckliga barn – och ungdomsår på gården. Botvid tyckte om arbetet på gården, boskapsskötseln och jordbruket, jakten och fisket. Grannens äldste son Erik, som gjord flera handelsresor till England och Tyskland, berättade bland annat om munkar som även missionerade i Mälardalen och som sades vara mycket duktiga när det gällde trädgårdsodling, jordbruk, fiske och även byggnation. Han berömde deras kunskaper och beskrev deras metoder. Botvid blev mycket intresserad och prövade det som han trodde sig ha förstått. Fadern Sven gladde sig åt sonens intresse, hans praktiska och ekonomiska begåvning och ansåg tiden vara mogen att skicka Botvid på en handelsresa till England tillsammans med några storböner. Äntligen blev alltså Botvids dröm verklighet, han skulle ge sig ut på äventyr. Efter en ganska besvärlig och stormig sjöresa steg de i land i södra England. Snart samlades ortbefolkningen och några män hjälpte till att lossa varorna. Tillfrågade om ett lämpligt härbärge nämde de bland annat prästen som brukade ge rum åt gäster. Botvid som kom ihåg Eriks berättelser om munkarna bestämde sig för att om möjligt inkvartera sig hos prästen.

Där blev han vänligt välkomnad. Prästen var en sympatisk äldre man. Rummet han visade Botvid var enkelt, rent, och ljust med utsikt över havet. Ja, det här var det rätta stället. Botvid hämtade sitt bagage och flyttade in hos prästen.

Hans kamrater amåretades med honom och frågade om han kanske tänkte bli kristen, men Botvid bara skrattade. Affärerna gick över förväntan bra och Botvid och hans kamrater var mycket belåtna. De började resa inåt landet för att köpa det de behövde för egen del och alt de tänkte sälja med god vinst när de kom hem till Sverige. Dagarna ägnades åt afferärna men på kvällarna satt Botvid ofta tillsammans med prästen. De talade om sina hemländer, om politik och religion och om meningen med livet. Prästens syn på livet, på Gud, skapelsen och människan var något helt nytt för Botvid, men det kändes rätt och Botvids intresse för kristendomen bara växte. Nyfiken följde han med prästen till kyrkan, ett litet vackert stenbygge. Själva gudstjänsten förstod han inte mycket av men han rördes djupt av deltagarnas vördnad och andakt. Prästens besök hos gamla och sjuka människor och församlingens sätt att ta hand om de svaga och behövande gjorde stort intryck på Botvid. Ständigt kom det folk till prästen som sökte råd och hjälp och alla tycktes få det de hade kommit för. Även barnen besökte prästen och Botvid tyckte om att lyssna när prästen undervisade dem.

Sedan kom dagen för hemresan. Båten lastades och de tog avsked från sina nyvunna vänner. Då bad Botvid sina kompisar att hälsa föräldrarna och brodern att han skulle komma först om några månader. Botvid hade nämligen bestämt sig för att bli kristen. Han kände sig tilltalad av den praktiska kristendom som han hade upplevt under sin tid hos prästen och han var övertygad om att den kristna tron var det hans landsmän behövde. Därför bad han prästen att undervisa och döpa honom. Dopet blev en stor fest för hela församlingen och rörd i sitt innersta tackade Botvid Gud för nåden att få vara medlem i hans heliga kyrka. Avskedet från prästen blev svårt, det kändes som att skiljas från en älskad far.

Å andra sidan var Botvid uppfylld av glad förväntan och av många ideer om hur han skulle arbeta för den nya tron bland sina landsmän och förkunna kristendomens glada budskap. Med stor glädje hälsades den ”Förlorade sonen” välkommen på Hammarby gård och naturligtvis bjöds alla vänner och grannar på fest. Och Botvid fick berätta om sin tid i England. Alla visade stort intresse och hade många frågor. Men när Botvid berättade att han hade blivit kristen blev det tyst och den ena gästen efter den andra ursäktade sig med att det redan var sent och att de måste upp tidigt och så gick de, den ene efter den andre, och lämnade familjen i ganska tryckt stämning.

Nu fick Botvid förklara för föräldrarna och brodern varför han hade blivit kristen. Han berättade om allt han hade upplevt i den kristna församlingen i England och försökte svara på föräldrarnas och broderns många frågor. Naturligtvis förstod Botvid föräldrarnas och broderns oro för även han hade hört Eskil, missionsbiskopen, som på grund av sin verksamhet hade lidit martyrdöden i Strängnäs. Och förutom Eskild hade även andra kristna mördats av hängivna anhängare av asatron.

Liksom hans förebild, den engelska prästen, förkunnade Botvid evangeliet inte så mycket med ord utan genom sitt sätt att ta hand om gamla och sjuka, fattiga och utslagna. Folk i trakten började tala om honom, om hans godhet och klokhet och många sökte Botvids råd och hjälp. Människorna undrade varför Botvid var så annorlunda och detta gav honom tillfälle att tala om det glada budskapet och öppna många för trons gåva. Botvid ägnade mycket tid åt bön och hans förbön fick många människor tröst och hjälp och det skedde även underverk. Så berättas till exempel att Botvid en dag gav sig ut med några tjänare och grannar för att fiska. Som vanligt for de ut till en liten ö som de visste var en god fiskeplats och där lade de ut sina nät. Men den här gången kom platsens ägare, bonden Bo, och krävde en fjäredel av deras fångst.
Botvid försökte förklara för honom att fiskarna var en Guds gåva och att Bo borde låta dem få gratis vad han själv hade fått som en Guds gåva. Men Bo gav inte med sig. Botvid och hans tjänare lämnade därför platsen. Grannarna gick däremot med på ägarens krav. När Botvid begav sig därifrån till sin egen ö följde hela fiskstimmet efter. Vid sin ö befallde han tjänarna att lägga ut näten. Han själv steg i land på ön, föll ned bad till Gud. Och Gud bönhörde honom. Tjänarna fick en sådan mängd fisk att båda deras båtar blev fulla. När grannarna passerade ön efter en hel natts arbete utan att ha fångat några fiskar såg de vad som hände. Nu ångrade de att de inte hade följt med Botvid och bad honom att få lägga ut sina nät där också. De förklarade sig beredda att betala med fjärdedelen av sin fångst. Men Botvid sade: ”Mina bröder, om Gud vill ge er något så skall jag skänka er det för intet.” De lade ut sina nät och även de fyllde alla sina båtar. Nu kom även Bo och lovade Botvid vad han själv hade begärt att få. Botvid sade: ”Kasta ut ditt nät och vad Gud ger det får du av mig för intet.” Men Bo arbetade förgäves. När Botvid såg det fick han medlidande men mannen och sade: ”jag ser att Gud inte är med dig. Men om du omvänder dig till Gud och tror på honom vill jag be att han ger dig fisk liksom de andra.” Bo lovade att göra allt Botbid hade sagt och Gud hörde Botvids bön och även Bos nät fylldes med fiskar. Nu uppmanade Botvid de närvarande att aldrig vägra någon vad Gud givit dem för intet. Alla återvände nöjda hem och undret blev känt i hela trakten. Botvids far, som inte blivit kristen, hade också några livegna. Ofta förklarade Botvid för fadern att detta var fel, att ingen borde äga en annan människa eftersom alla var Guds barn, skapade av Gud till hans avbild och därför lika värda.

En av de livegna hade blivit döpt. Han var av slavisk börd och hade tillfångatagits under en räd i Ryssland. Han frigavs och Botvid ville hjälpa honom att komma hem igen. Botvid önskan var att han skulle förkunna evangeliet för sina landsmän. Enklast var att skicka honom med en båt som seglade till Gotland för att därifrån ta en båt vidare till polen eller de baltiska länderna. Botvid beslöt att segla ut i skärgården för att hitta en båt som gick till Gotland. Tillsammans med honom och torparen Esbjörn kryssade de åt alla håll i skärgården till de ställen där båtarna till Gotland brukade gå men de hittade ingen båt. Mot kvällen lade de till vid ön Rågö. De steg i land och efter kvällsmaten och aftonbönen somnade Botvid och Esbjörn. När den frigivne såg att de båda sov tog han yxan som Botvid brukade bära och slog ihjäl honom och Esbjörn. Sedan tog han båten och flydde. På Hammarby gård väntade brodern och föräldrarna oroligt på Botvids hemkomst. De undrade om han och Esbjörn kanske hade följt med till Gotland. Men handelsmän som kom från Gotland hade varken sett till dem eller hört av dem. Nu var de säkra på att Botvid och Esbjörn hade råkat ut för en olycka och beslöt att i skärgården söka efter Botvids och Esbjörns kroppar för de kände att de måste vara döda. Björn bad därför några släktningar och prästen Henrik att följa med honom för att leta efter Botvids och Esbjörn. Eftersom de var osäkra var de skulle leta samlade prästen dem i bön och de bad Gud om vägledning.

Efter böner gick de ombord och seglade ut. När en vit fågel av okänd art satte sig på båtens stäv ville en av männen fånga den. Men prästen sa: ”Rör den inte, jag hoppas att den har blivit sänd att visa oss vägen.”

Det visade sig snart att prästen hade rätt. Varje gång de tog en felaktig kurs flög fågeln upp från stäven. De bestämde sig för att följa fågeln. När de passerade Rågön lämnade fågeln båten, satte sig i ett träd och uppstämde en ljuvlig sång. Männen gick i land vid samma ställe där Botvid förut hade lagt till.

De hittade Esbjörns kropp och prästen forsatte till trädet där fågeln satt. Under trädet låg Botvids kropp. En källa sprudlade fram där Botvids blod hade droppat ned. De lyfte upp kropparna, förde dem till båten och seglade hem.

På Hammarby gård hölls likvaka i två nätter och kropparna förbereddes sedan för jordfästningen. Botvidslegenden berättar att en tjänarinna som länge varit blind tvättade sitt ansikte i vattnet man hade tvättat Botvids kropp med och återfick sin syn. Botvid begrades i Salems kyrka. I nio år skedde där många underverk i den helige Botvids namn. Allt fler människor omvände sig till kristendomen och de hedniska templen förstördes. Från alla håll kom människor till Botvids grav och många sjuka blev botade. Under tiden lät Botvids bror Björn uppföra en kyrka på deras fädernegods. Först byggdes den i trä men senare ersattes den av en stenkyrka. När träkyrkan var färdig kom biskoparna Henrik av Uppsala och Gerder av Strängnäs och invigde kyrkan till Guds och den helige Botvids ära. Dagen efter invigningen tågade man i en festlig procession till Botvids grav i Salems kyrka. De öppnade graven och bar den helige Botvids reliker till den nya kyrkan. När de på vägen satte ned kistan vid en sjö bröt en källa fram som än i dag har det klaraste vatten. Kyrkan fick namnet Bothwidiia Kirka (Botvids Kyrka) och blev på grund av de många under som skedde där snart en välbesökt pilgrimskyrka. Munkarna som tjänstgjorde vid kyrkan skrev ned allt de visste och hörde om den helige Botvid. Den långa Botvidslegenden slutar med att berätta om Botvids gravsättning i den nya kyrkan år 1129 och invigningen av stenkyrkan genom biskoparna Stefan från Uppsala och Vilhelm från Strängnäs år 1176.

Kyrkan helgades till den heliga Marias och den helige Botvids ära.
I konsten framställs Botvid med en fisk och en yxa. Hans fest firas den 28 juli.

Botkyrkamonumentet

Till höger om ingången till Botkyrka kyrka, finns ett gravmonument.
Denna stenkista är en kopia. Orginalet finns på Statens historiska museum i Stockholm.

På denna kista av sandsten finns en runinskrift:
Karl gjorde stenen efter björn, hans frände, svens och bänkfridas son i hammarby. Här ligger han under denna sten.
Dessutom står det på latin:
Den som läser detta och är främmande ska veta att en ädelmodig man vilar här. Jag ber dig, kristus, att säga: björn ska vara ren från syndens smitta.

Stenkistan på museet har gjorts omkring 1150.
Det finns några historiker som tror att även den helige Botvids reliker finns i sarkofagen. Men att stenmästaren Karl har valt att inte skriva Botvids namn på sarkofagen därför att Botvids reliker var mycket eftertraktade under medeltiden så att det fanns risk att de blev stulna.



home back2012 © S:t Botvids Katolska Församlingtopp